67.1kg Ja, men du säger det va?

Det händer inte ofta, men det händer faktiskt ibland att jag går och träffar äcklet såhär på eftermiddagarna. Nu när jag kom hem så gjorde jag det - 67.7kg till min stora chock. Jag tror jag dog lite. Jag måste sluta med det. Det är farligt och det får mig att få lite lagom dåligt. Nej, usch.

Idag visade äcklet mig 66.9kg, men jag vet inte om jag är så jävla överväldigad. Det känns bara som...meh. Bryr mig inte liksom. Vet att jag kan bättre. Frukost idag och lunch, kanske tar en senare buss hem och skiter i middagen igen. Allt för att slippa middagen. Den är värst och mest ångestfylld. Ew. Målet för denna veckan är att komma ner till 65.8kg, men...ja. Det kan jag ju bara drömma om.

Dagen har bestått av en smärre ångest, men jag har överlevt. Jag har ätit två rostade mackor med skinka och druckit o'boy, ätit en risifrutti men druckit någon smoothie samt ätit lite smörgåsrån med brieost och smörgåschoklad. Idag, till skillnad från igår, har jag druckit en massa. Jag hoppas på att det är därför som äcklet visade 67.4kg i morse, så nu hoppas jag på finare och mildare siffror imorgon när jag vaknar.

Det här är vad jag hatar på mig själv, tänkte att jag borde skriva upp det någonstans.
- Mina armar är för tjocka
- Mina handleder ser breda ut
- Min hals ser alldeles för fet ut
- Mina nyckelben syns inte
- Mina bröst är för stora
- Min mage är full med fett och måste dö
- Mina lår är stora och äckliga och bara usch! Måste också dö.
- Min rumpa är också för stor och bred
- Mina bäckenben syns inte
- Jag har ingen glipa mellan låren

Ja, det är väl i stora drag vad jag hatar med mig själv. Jag borde lägga mig under en sten eller nåt och bara dö.

 

Jag visste ju att det var en dålig idé! Jag visste det! Jag skulle aldrig ha ätit igår! Men skulle jag säga det till någon så skulle de ändå inte förstå mig. Nu när jag var hos äcklet så visade han 67.4kg Jag mår fortfarande dåligt. GAH! Jag blir bara så arg på mig själv för att jag inte lär mig! Inte har någon kontroll! Kontroll... Jag var så bra på det här för något år sedan. Jag måste bevisa för mig själv att jag har kontroll. Gör något åt saken människa och få det gjort, innan jag blir arg på riktigt! Höll på att börja gråta inne på toaletten när jag ställde mig på äcklet och hade en äcklig fyra som blinkade efter det stora talet där det stod en nolla igår. Jag blir arg och ledsen på mig själv. Fruktansvärt.

Du vet den där plötsliga ångesten som bara kommer ibland efter att man har gjort något? Den ångesten känner jag nu. Jag har ätit nudlar och jag är livrädd att det ska sätta sig och jag ska gå up jättemycket till imorgon. Jag vill gå och trycka fingrarna i halsen och spy upp skiten, men jag vet att jag inte kan. Det går bara inte. Hur mycket jag än vill göra det så kan jag inte. Det får mig att må så otroligt dåligt att jag bara vill dö lite. Så nu har jag ätit alldeles för mycket idag; två rostade mackor med skicka + o'boy, en lunch på över 450kcal skulle jag tro, sen har jag ätit en bit sockerkaka och nu mina nudlar som även de går på runt 450kcal. Fyfan va jag är äcklig.

Det verkar som om jag aldrig kommer under 67kg! Idag visade kräket 67kg exakt! Den susade förbi 66.6kg, där jag för en kort sekund trodde den skulle stanna, men icke! Så lätt var det visst inte. Nu är jag arg.

Idag är sån där dag då jag känner mig så extremt äcklig. Jag vill bara lägga mig ner under en sten och försvinna. I'm a slave to the scale som jag brukar säga, och det är den som får mig att vilja gå under jorden. Varje möte med vågen innebär bara ångest och skuldkänslor. "Varför åt jag det där igår?" och "Varför gjorde jag inget vettigt igår?" är tankar som flyger runt i huvudet på mig varje morgon jag går upp och väger mig. Ja, jag gör det varje morgon. Det är min motivation till att fortsätta med det jag gör. Jag borde inte men gör det ändå. Jag borde inte väga mig varje morgon och kväll för att få ångest på kvällen för att jag gått upp två gram. Jag borde inte få ångest över att jag ätit middag efter klockan fyra på eftermiddagarna. Varför får jag det? Jag intalar mig själv att kroppen inte hinner göra sig av med det och att det ska sätta sig som fett på mig. Mer fett. Mer äckligt. Jag dör. Och som om inte det vore nog så beter jag mig som ett svin mot kärleken i mitt liv. Jag förstår inte vad han ser hos mig. Det är ofta som han säger att han frågar sig själv hur han kunde få någon som mig. Jag vet att han hade kunnat få någon bättre än mig. Mycket bättre. En som inte är så äcklig som jag. Och som är snäll och inte fräser och tar åt sig saker och blir sur. Jag vill bara lägga mig under den där stenen nu.

Jag borde inte, men gör det ändå - 67.1kg imorse, 67.3kg nu ikväll. Jag tycker inte om det. Disgusting.