Idag är sån där dag då jag känner mig så extremt äcklig. Jag vill bara lägga mig ner under en sten och försvinna. I'm a slave to the scale som jag brukar säga, och det är den som får mig att vilja gå under jorden. Varje möte med vågen innebär bara ångest och skuldkänslor. "Varför åt jag det där igår?" och "Varför gjorde jag inget vettigt igår?" är tankar som flyger runt i huvudet på mig varje morgon jag går upp och väger mig. Ja, jag gör det varje morgon. Det är min motivation till att fortsätta med det jag gör. Jag borde inte men gör det ändå. Jag borde inte väga mig varje morgon och kväll för att få ångest på kvällen för att jag gått upp två gram. Jag borde inte få ångest över att jag ätit middag efter klockan fyra på eftermiddagarna. Varför får jag det? Jag intalar mig själv att kroppen inte hinner göra sig av med det och att det ska sätta sig som fett på mig. Mer fett. Mer äckligt. Jag dör. Och som om inte det vore nog så beter jag mig som ett svin mot kärleken i mitt liv. Jag förstår inte vad han ser hos mig. Det är ofta som han säger att han frågar sig själv hur han kunde få någon som mig. Jag vet att han hade kunnat få någon bättre än mig. Mycket bättre. En som inte är så äcklig som jag. Och som är snäll och inte fräser och tar åt sig saker och blir sur. Jag vill bara lägga mig under den där stenen nu.

Jag borde inte, men gör det ändå - 67.1kg imorse, 67.3kg nu ikväll. Jag tycker inte om det. Disgusting.